jag var bara tvungen, treeeeee år

hösten går mot sitt slut
allt det vackra
soliga
varma
och blomstrande
dör ut
bara kylan och minnena finns kvar
när marken i väntan på snön är kal och bar

tiden fanns där bakom oss
vi var ett steg framför
tills det hände och du bröt dig loss
& din varma hud jag aldrig mera rör
dina kantiga axlar och rufsiga hår
blir till ting inte ens mina tankar når

solen lämnade dina ögon i en hast
jag hann knappt reagera
du var aldrig längre bort än ett simpelt stenkast
men det du gjort hann ändå koagulera

nu får jag plocka livets rosor ensam
dina händer taggarna aldrig mera rör
för mig är det svårt att se ens en dag fram
men jag antar att det är så det blir, när den man älskar dör.